Motgift mot lögnen i nutid och dåtid

Tre dagar som skakade världen. Vad var det som hände under dessa tre dagar (den 19-21 augusti) i Moskva år 1991, då åtta medlemmar i säkerhetsrådet, däribland chefen för KGB på unionsnivå, samt sju representanter för den högsta statsmakten (regeringsmedlemmar) grep makten i något som man såväl i västerländska media, bland västerländska liberala historiker och statsvetare, som i sovjetiska och ryska media av mer liberalt snitt, samt bland ryska liberala historiker och statsvetare, har valt att beskriva som ett försök till statskupp, genomförd av hårdföra gammalkommunister med avsikten att vrida klockan tillbaka till en tid av diktatur, ofrihet, censur och förtryck.

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens ledare och president, samt generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti hade satts i husarrest i sitt sommarresidens vid Svarta Havet. Boris Jeltsin, som valts till president för den ryska sovjetrepubliken, befann sig i sitt fritidshus utanför Moskva tillsammans med sina vapendragare (ledamöter i Högsta Sovjet på republiknivå). I centrala Moskva hade på sin höjd 200 000 människor trotsat utegångsförbudet och samlats för att göra motstånd mot de så kallade kuppmakarna, och försvara den byggnad som man gav namnet Vita Huset, där den ryska republikens Högsta Sovjet (den högsta lagstiftande makten) hade sina lokaler. Denna folkmassa som mest bestod av “demokrater” och “liberaler”, och som var fast beslutna att med alla till buds stående medel avstyra det försök till “statskupp” som man ansåg att representanter för statsmakten (regeringen), armén och KGB på unionsnivå, var i färd med att genomföra, utgjorde en klar minoritet av Moskvas åtta miljoner invånare. De var en droppe i havet av sovjetiska medborgare, varav den överväldigande majoriteten faktiskt stödde “kuppmakarnas” initiativ till att återupprätta lag och ordning i landet, genom att införa undantagstillstånd under sex månader i de delar av Sovjetunionen, där laglösheten hade blivit så omfattande och av systemhotande karaktär, så att landets territoriella integritet och nationella säkerhet allvarligt hotades.

I den folkmassa på högst 200 tusen var det på sin höjd 20 tusen som var aktiva bråkstakar. En liten droppe i havet av 8 miljoner Moskvabor utgjorde dessa huliganer som genom provokationer orsakade tre människors död. Skulden för dessa tre människors tragiska död lades naturligtvis på “kuppmakarna” (“juntan”), som påstods vilja krossa demokratirörelsen, människors längtan efter demokrati och frihet, när skulden istället borde ha lagts på de separatistiskt nationalistiska organisationer och politiska partier som målmedvetet och systematiskt drev hela samhället mot systemkollaps, med desintegration av Sovjetunionen och dess undergång som följd, samt på Jeltsin och Gorbatjov, som i sin inbördes maktkamp inte tvekade att utnyttja separatister och till och med terrorister för att uppnå sina politiska mål. Jeltsin och Gorbatjov hatade varandra innerligt, och var lika hämndlystna. Båda drev Sovjetunionen och det socialistiska samhällssystemet (som majoriteten av folket ville bevara!) mot kollaps, efter den djupa systemkris som perestrojkan orsakade. De kunde dock samarbeta när de hade ett gemensamt mål: Att nedmontera det sovjetiska systemet, att döda kommunismen (som inte hann födas!). Varför misslyckades “kuppmakarna” att “ta makten”?

De så kallade kuppmakarna hade tagit ett beslut att arrestera Jeltsin och hans kumpaner, efter att ha fått kännedom om deras planer att upplösa Sovjetunionen redan den 20 augusti, och därefter ersätta unionen med en ny union som initialt skulle bestå av blott tre stater. Övriga före detta sovjetrepubliker skulle, hade man tänkt, efterhand komma att ansluta till, och bli medlemmar av den nya unionen. Problemet var att det skulle komma att uppstå ett glapp mellan den gamla, nu upplösta unionen, och den nya unionen som osäkert när skulle komma att bildas. I detta glapp skulle uppemot 290 miljoner före detta sovjetmedborgare komma att bli statslösa, att förlora alla sina medborgerliga rättigheter, att bli rättsligt och socialt skyddslösa.

Det var nämligen så att en sammansvärjning mellan Gorbatjov och ledarna för nio republiker hade inletts den 23 april 1991. Man hade bakom stängda dörrar påbörjat förhandlingar inom ett projekt som gick under benämningen “9 + 1”. Planen gick ut på att upplösa den gamla unionen med femton republiker som bildades den 30 december 1922 (initialt ingick fyra republiker), och ersätta denna med en ny konfederativ union, som skulle komma att bestå av nio självständiga stater, samt en avsevärt försvagad centralmakt, jämfört med den sovjetiska. Tiden gick och man hade svårt att komma överens om hur hög grad av autonomi de ingående staterna skulle få ha, samt vilken roll centralmakten skulle spela. Sex republiker hade valt att inte ingå i en ny union. Detta stod i strid mot resultatet i den all-unionella folkomröstning som ägt rum drygt en månad tidigare, där en överväldigande majoritet av deltagarna i samtliga republiker hade röstat för ett bevarande av Sovjetunionen, bestående av femton republiker, som EN enhetlig statsbildning, samt ett bevarande av det sovjetiska systemet och socialismen! I dessa sex republiker körde man över folkmajoriteten. Det gjorde även Gorbatjov och ledarna för de nio republiker som stod i begrepp att likvidera Sovjetunionen och dess konstitution bakom ryggen på folket. Dessa förespråkare för öppenhet och demokrati ignorerade folkviljan och den demokratiska beslutsprocessen. Gorbatjov som ville skapa en rättsstat, och som själv var jurist, drog sig inte för att bryta mot grundlagarna. Dessa tio ledare hade inga som helst befogenheter att upplösa Sovjetunionen. Den fullmakt som krävdes för att kunna upplösa Sovjetunionen fanns enbart inom Högsta Sovjet på unionsnivå (landets högsta lagstiftande organ), som valts av De Folkdeputerades Kongress på unionsnivå, genom majoritetsbeslut. Ett beslut, taget av en majoritet i Högsta Sovjet på unionsnivå, att upplösa unionen, skulle därefter ratificeras av en majoritet i De Folkdeputerades Kongress på unionsnivå. Det var lagbrott på lagbrott på lagbrott, begångna av en jurist(!).

Från början var dock planen att Sovjetunionen skulle upphöra att existera först någon vecka in i september 1991, och att den nya unionen, bestående av nio stater, samtidigt skulle bildas efter omröstning i Högsta Sovjet på unionsnivå, för att det inte skulle bli något glapp emellan, där medborgarna skulle bli statslösa. Men den planen kom att ändras av Boris Jeltsin (en av ledarna för de nio republiker som skulle ingå i den nya unionen). Han hade fått en föraning om att planen att upplösa Sovjetunionen skulle komma att orsaka massiva folkliga uppror runt om i landet, som skulle bli svåra att hantera. Han föreslog därför att upplösningen av Sovjetunionen skulle ske redan den 20 augusti 1991, och att offentliggörandet att unionen skulle upphöra att existera, inte skulle äga rum förrän på fredagen den 16 augusti. Folket skulle inte få mer än helgen plus en vardag på sig att reagera på, samt reflektera över det faktum att deras fosterland skulle försvinna. Folket skulle inte hinna reagera på hotet, resa sig en masse och göra uppror. Jeltsin var mycket angelägen om att likvideringen av Sovjetunionen skulle klaras av innan Gorbatjov påbörjade sin semester, vilket skulle ske mot slutet av augusti.

Saken är den att här kolliderade två sammansvärjningar och två försök till statskupper:

En första sammansvärjning, ledd av Gorbatjov, där ledarna för nio republiker, däribland Jeltsin ingick. Bakom stängda dörrar hade man planerat att under former som utan tvekan kan gå under benämningen statskupp, upplösa Sovjetunionen och ersätta den med en ny union av oberoende stater i september 1991.

En andra sammansvärjning, ledd av Jeltsin, som hade en föraning om stundande folkuppror. Ivrigt påhejad av sina kumpaner med orden: “Om vi gör oss av med den barlast av republiker som suger ut centralmakten och den ryska republiken, men inte mycket ger tillbaka, så kommer Ryssland att gå framåt med sjumilasteg, att blomstra på alla områden. Alla skatteintäkter kommer att hamna i vår statskassa. Vi behöver inte dela med oss. Om någon eller några före detta sovjetrepubliker skulle vilja bilda en union med oss, så får de komma krypande på sina bara knän till Moskva för att förhandla, och då är det vi ryssar som dikterar villkoren. Aldrig mer ska Ryssland bli en mjölkeskossa för snålskjutsåkare.” Det andra försöket till verklig statskupp som påbörjades i samband med “augustikuppen” skulle komma att fullbordas först den 8 december 1991, då Sovjetunionen olagligt upplöstes i strid med konstitutionen, av tre personer utan fullmakt att ta ett sådant beslut. Beslutet ratificerades sedan i instanser utan fullmakt.

“Kuppmakarna” hade även insett att vissa republiker hade för avsikt att utträda ur Sovjetunionen på ett sätt som stred mot utträdesreglerna i grundlagen. De baltiska republikerna hade meddelat sin avsikt att helt ignorera den ordning i fyra steg, enligt vilken republikerna kunde utträda ur unionen. Sex republiker (Estland, Lettland, Litauen, Moldavien, Georgien och Armenien) hade dessutom meddelat att de officiellt inte tänkte delta i den folkomröstning om Sovjetunionens framtida öde och existens som skulle genomföras över hela unionen den 17 mars 1991, och att de tänkte ignorera resultatet (folkviljan!). De kunde dock inte hindra de medborgare som levde i dessa republiker att utöva sin grundlagsskyddade rätt att delta. Deltagandet var stort i samtliga republiker. Mellan 77 och 98 procent röstade för ett bevarande av Sovjetunionen och dess socialistiska samhällssystem.

“Kuppmakarna” insåg också att Gorbatjov, som landets president och garant för upprätthållande av lag och ordning, inte tänkte hindra någon enda republik från att utträda ur unionen på ett sätt som stred mot konstitutionen. Han skulle komma att förhålla sig passiv. De hade insett att resultatet av den folkomröstning som hade hållits i mars skulle komma att ignoreras. De förstod, efter att ha lyssnat på KGB-chefen, när han i ett framträdande inför Högsta Sovjet på unionsnivå varnade för att landet stod på randen till en katastrof, att minst 100 000 människor befann sig på flykt inom sitt eget land, att tusentals människor hade mördats på grund av sitt etniska ursprung, att separatister utnyttjade friheten, reformerna och ett havererat rättssystem i syfte att driva samhället mot systemkollaps och landet mot sönderfall. KGB på unionsnivå hade tagit emot rapporter från platser i hela Sovjetunionen, och man hade insett att om inte undantagstillstånd omedelbart infördes på de platser där ordningsmakten (polis och säkerhetstjänst) helt hade tappat kontrollen över händelseutvecklingen, skulle en humanitär, geopolitisk, ekonomisk och social katastrof inom kort komma att vara ett faktum, med oöverskådliga konsekvenser för framtiden, även på mycket lång sikt.

Redan under ett sammanträde i Högsta Sovjet på unionsnivå i december 1990 varnade KGB-chefen Krjutjkov för att landet befann sig i en katastrofal utveckling, och att undantagstillstånd måste införas i de republiker, där separatister höll på att driva samhället mot kaos och systemkollaps, genom sabotage av livsmedelstransporter, med terrordåd och annan brottslighet. I Moskva tvingades föreståndaren för ett mejeri hälla ut 10 000 liter fullt drickbar mjölk i avloppet, under hot om repressalier, om han inte lydde. Han fick inte leverera mjölken till butikerna. Mellan Minsk och Moskva var järnvägsspåret fullproppat av kylvagnar med kött och fisk som skulle levereras till centrallager i Moskva, varifrån det skulle köras ut till butikerna. Man hade fått order från sabotörerna, under hot om repressalier, att man inte fick leverera någonting förrän man fått klartecken. Strömavbrott gjorde att temperaturen steg i kylvagnarna, så att kött och fisk blev förstört. Politiska krafter som kallade sig liberaler och demokrater, samt separatister hade planerat att skapa massvält i Moskva, genom att se till att livsmedelstransporter inte nådde butikerna. Genom att helt tömma butikerna på varor, hoppades man på att kunna provocera fram ett starkt missnöje hos Moskvaborna med den politiska ledningen. Förhoppningsvis skulle missnöjet komma att koka över, så att folk skulle ge sig ut på gatorna och störta det styrande kommunistpartiet. Det fanns alltså politiska avsikter bakom de tomma hyllorna och diskarna under åren 1989 –1991. Man ville få folket att tappa tron på socialismen. Därför ville man få socialismen att framstå i så dålig dager som möjligt. Målet var att få samhället att fungera sämre och sämre på alla plan, utan att folk skulle börja misstänka att omfattande och systematiskt sabotage av vitala samhällsfunktioner låg bakom. Men som den all-unionella folkomröstningen den 17 mars 1991 skulle komma att visa, var folk mer motståndskraftiga mot den lögnpropaganda och den historieförfalskning från “liberalers” och “demokraters” sida, som folket höll på att dränkas av i det informationsflöde, vilket var helt fritt från censur och övervakning sedan 1988. Man ville bevara det sovjetiska systemet och socialismen, trots den massiva hjärntvätt man utsatts för sedan perestrojkan sattes igång.

Tillbaka till den fråga jag ställde i rubriken: Var den så kallade augustikuppen (den 19-21 aug) ett försök till en olaglig statskupp, eller ett legitimt försök att förhindra en katastrof på alla plan?

Summa Summarum:

Läget var sådant att landet stod på randen till en katastrof.

Omfattande och systematiskt sabotage från separatisters sida av vitala samhällsfunktioner, såsom livsmedelsförsörjningen, m.m.

Organiserad brottslighet av systemhotande karaktär lamslog delar av samhället. Samarbete mellan vissa politiska krafter (delar av den antikommunistiska “liberala” oppositionen, samt femtekolonnare inom det gamla kommunistpartiet), förrädare inom KGB, delar av den intellektuella och den skapande eliten, och kriminella krafter, drev samhället mot systemkollaps och landet mot undergång. Dissidenter utnyttjades som redskap.

Flera republiker hade meddelat sin avsikt att utträda ur unionen, utan att följa den ordning i fyra steg, enligt vilken en republik som önskade utträda ur unionen, kunde göra detta på ett lagligt sätt. De baltiska republikerna gick först ut med att deklarera att man tänkte ignorera de grundlagsbefästa utträdesreglerna. Gorbatjov lät dessa republiker lämna unionen redan i september 1991, i strid mot konstitutionen! Dessa olagliga utträden gav grönt ljus åt övriga republiker att grovt bryta mot grundlagen. Så på de baltiska republikernas olagliga utträden skulle därmed en lång radda lika olagliga utträden snart komma att följa. Sovjetunionen höll på att brytas sönder av ständiga grundlagsöverträdelser, samtidigt som landets president Gorbatjov valde att förhålla sig passiv. Istället för att reagera på lagbrotten gav han destruktiva, systemhotande krafter fritt spelrum.

Två sammansvärjningar med två försök till statskupp, ledda och initierade av Gorbatjov respektive Jeltsin, skulle resultera i att Sovjetunionen upphörde att existera redan den 20 augusti 1991, varpå en ny union av nio (senare tre!) oberoende stater skulle komma att bildas. Mellan dessa unioner skulle ett glapp komma att uppstå, där nästan 290 miljoner människor skulle komma att bli statslösa! Mitt i denna laglöshet trädde “kuppmakarna” in och tog sitt ansvar inför folket, och räddade såväl landet som folket.

“Kuppmakarna” eller “juntan” bestod av regeringsmedlemmar, samt chefen för KGB, sammanlagt åtta personer. Dessa var även medlemmar i det nationella säkerhetsrådet, med befogenheter att införa undantagstillstånd, något som det fanns ett lagrum för i konstitutionen, under extraordinära omständigheter. Just sådana omständigheter rådde vid den tidpunkt då “kuppmakarna” beslöt sig för att ta över styret av landet. Man insåg att Gorbatjov och Jeltsin, i sin inbördes maktkamp, hade fört landet mot randen till en katastrof i alla avseenden. Perestrojkan hade misslyckats. En systemhotande kriminalitet i symbios med destruktiva politiska krafter, finansierade av Väst, drev Sovjetunionen mot avgrunden.

Gorbatjov stödde först tanken på att införa undantagstillstånd. Men han backade sedan med orden: Ni har enligt grundlagen rätt att införa undantagstillstånd i det svåra läge vi befinner oss i nu. Men blanda inte in mig. Jag tänker inte officiellt sanktionera ett sådant beslut, än mindre ge order om det. Det kommer att bli blodspillan, och kanske till och med inbördeskrig. Omvärlden kommer att fördöma oss om vi sätter demokratin på undantag, starkt begränsar mötes- och demonstrationsfriheten, ger KGB, polis och militär extraordinära befogenheter att övervaka, jaga och arrestera ledarna för separatistiska organisationer, m.m. Det blev blodspillan på grund av att undantagstillstånd inte infördes. Men Gorbatjov var rädd om sitt rykte som demokratiskt sinnad ledare, och ville inte få sitt namn förknippat med och nedsvärtat av odemokratiska metoder som införande av undantagstillstånd.

“Kuppmakarna” stod ensamma, utan stöd från Gorbatjov, inför det svåra men nödvändiga beslutet att införa undantagstillstånd. Man tog beslutet. Man hade fullmakt att ta ett sådant beslut. Det fanns ett lagrum i konstitutionen för ett sådant beslut. “Kuppen” som ägde rum den 19 augusti i Moskva, och som varade till och med den 21 augusti, var alltså inte någon olaglig statskupp, till skillnad mot den statskupp som initierades av Jeltsin och hans vapendragare vid samma tidpunkt, och som fullbordades med det olagliga beslutet att upplösa Sovjetunionen den 8 december, och den lika olagliga ratificeringen av detta olagliga beslut som ägde rum den 12 december 1991 i de lagstiftande organen (de högsta sovjeterna) i den ryska, den ukrainska och den vitryska republiken. Detta var ett brott mot grundlagarna, eftersom ingen republik hade rätt att ta ett beslut om att upplösa unionen. Inte heller kunde ett sådant beslut ratificeras av Högsta Sovjet på republiknivå. Ett beslut att upplösa unionen kunde tas endast på unionsnivå, av Högsta Sovjet (landets högsta lagstiftande organ), samt ratificeras av De Folkdeputerades Kongress på unionsnivå.

Det undantagstillstånd som “kuppmakarna” tog beslut om att införa, skulle vara i sex månader. Under den tiden skulle inga massmöten och demonstrationer tillåtas. Vissa inskränkningar i yttrandefriheten, samt begränsningar i friheten att bilda politiska organisationer skulle införas. Viss censur och övervakning skulle återinföras. Lag och ordning skulle återupprättas. Ledarna för alla separatistiska organisationer skulle arresteras och lagföras. Alla systemhotande politiska verksamheter skulle stävjas och helt förbjudas. Aktiviteter som skulle kunna leda till desintegration av landet skulle stoppas. Sabotage som lett till allvarliga störningar i vitala samhällsfunktioner såsom livsmedelsförsörjningen, samt orsakat olyckor och katastrofer, skulle hårda nypor ta itu med.

Det krävdes hårda nypor av stål, för att ta itu med sabotage och annan samhällsfarlig verksamhet, vars mål var systemkollaps och desintegration av unionen. Terrorism, separatism och omfattande sabotage av bland annat livsmedelstransporter har jag nämnt. En rysk historiker har berättat att Sovjetunionen var i stort sett självförsörjande när det gällde livsmedel år 1990(!). Kolchoser och sovchoser (producentkooperativ och statliga storjordbruk) arbetade för fullt och levererade till mejerier och slakterier, samt till livsmedelsindustrin, som gått över till treskift och arbetade dygnet runt. I bland annat Moskva var centrallagren fyllda med livsmedel som skulle distribueras till butikerna. Likväl gapade hyllorna tomma, på grund av att systemfientliga politiska krafter i symbios med kriminella, målmedvetet och systematiskt arbetade för total systemkollaps. Föreståndare för centrallagren förbjöds att leverera varorna till butikerna. Faktorer som girighet och spekulation spelade roll hos vissa individer som inväntade systemkollaps och övergång till kapitalism och fri prissättning, varpå de skulle kunna sälja samma varor betydligt dyrare. När priserna efter Sovjetunionens upplösning släpptes helt fria, steg priserna på livsmedel med 800-1200 procent. De varor som inte hunnit bli förstörda kördes då ut till butikerna. Resultatet blev att butikerna var välfyllda med livsmedel, men tomma på kunder, eftersom folk inte längre hade råd att köpa mat. Maten blev dålig och fick köras ut i skogen och grävas ner eller vräkas i raviner. Det fanns fler orsaker till de tomma hyllorna under åren 1989-1991, men det får jag återkomma till i ett separat inlägg.

Undantagstillståndet som “kuppmakarna” med grundlagen i ryggen tänkte införa, lyckades en liten skara oppositionella “liberaler” och “demokrater” som trotsade utegångsförbudet, avstyra med hjälp av Jeltsin och hans vapendragare, som var de verkliga kuppmakarna vid den kupp i augusti som skulle komma att fullbordas som en statskupp den 8 december 1991, med det olagliga beslutet att upplösa Sovjetunionen, följt av den lika olagliga ratificeringen av detta olagliga beslut den 12 december. Beslutet att upplösa unionen vann inte laga kraft, vilket innebär att unionen inte upphörde att existera, strikt juridiskt sett. Denna utdragna statskupp, initierad av Jeltsin, med “augustikuppen” som ett preludium, är vad som ekar i dagens Ukraina.

Vilken roll spelade KGB? En del ryska historiker anser att en sammansvärjning mellan Jeltsin och KGB låg bakom kuppen i augusti, och att denna kupp var iscensatt för att dra folkets uppmärksamhet ifrån vad som var på väg att hända i landet, ett sätt att lägga ut dimridåer över den verkliga statskupp som höll på att förberedas. Augustikuppen förde Gorbatjov åt sidan. Därmed hade den spelat ut sin roll. Initialt ville inte Jeltsin upplösa unionen, bara ta Gorbatjovs plats som landets president. Men om det var absolut nödvändigt att upplösa unionen för att bli av med Gorbatjov, så var Jeltsin redo att genomföra en statskupp för att åstadkomma detta. Jeltsin: “Låt oss upplösa unionen. Så gör vi oss av med Gorbatjov. Sedan går vi samman och återskapar unionen. Jag blir president. Gorbatjov blir en nobody utan makt”. Gorbatjov hade förbrukat sitt förtroendekapital. Alla var utleda på honom och perestrojkan. KGB valde att satsa på Jeltsin i tron att han i slutändan skulle kunna rädda unionen och socialismen.

Kunde augustikuppen ha lyckats (sett ur “kuppmakarnas” perspektiv), och undantagstillstånd ha kunnat införas, som skulle ha kunnat rädda unionen? Det fanns planer på att arrestera Jeltsin. KGB hade sänt en antiterroriststyrka till Jeltsins datja utanför Moskva, där han och hans kumpaner uppehöll sig. Deltagarna i denna antiterroriststyrka låg bakom några buskar och inväntade en arresteringsorder. Någon sådan kom aldrig. Dessutom blev de störda av några svampplockare som undrade vad de hade för sig. Under tiden kom Jeltsin med kumpaner ut från huset, och kunde lugnt sätta sig i sina bilar och åka till sina arbetsplatser i Moskva. Där hamnade Jeltsin mitt i upproret mot “kuppmakarna”, och kunde ta över initiativet. Någon eller några i KGBs högsta ledning såg uppenbarligen “augustikuppen” som en bricka i ett betydligt större och mer komplicerat spel. Den var tänkt att skymma sikten för den statskupp som höll på att förberedas bakom kulisserna, och som fullbordades under några dagar i december 1991. Folkviljan kördes över.

Som jag ser det hade de åtta representanterna för den högsta statsmakten (sju regeringsmedlemmar plus KGB-chefen) goda och hederliga avsikter när de grep makten. Samtliga hade fullmakter att ta ett sådant beslut. De hade stöd i grundlagen. De hade dessutom en skyldighet att ingripa och försöka avvärja den katastrof som landet och dess folk stod på randen till. Att inte ingripa och ta makten för att stoppa politiska krafter som målmedvetet och systematiskt drivit landet mot systemkollaps och desintegration skulle ha varit ett brott mot grundlagarna. Det fanns ett lagrum för Augustikuppen. “Kuppmakarna” avbröt det olagliga försöket att mot folkets vilja likvidera Sovjetunionen redan den 20 augusti 1991. Man avstyrde det första försöket till statskupp som kunde ha gjort nästan 290 miljoner människor statslösa i glappet mellan den upplösta gamla unionen och den nya unionen i vardande. Man respekterade folkviljan, uttryckt i den all-unionella folkomröstningen. Tyvärr lyckades man inte avstyra nästa försök till statskupp, initierad av Jeltsin i augusti. Statskuppen fullbordades den 8-12 december 1991 med mordet på en legitim statsbildning. Den lagliga Augustikuppen kunde inte avvärja den olagliga Decemberkuppen i vardande.